Fyra utmaningar för tyska facket

Reinhard Bispinck, Hans-Böckler-Stiftung Reinhard Bispinck, Hans-Böckler-Stiftung

Fackföreningarna i Tyskland står framför allt inför fyra utmaningar: minskande medlemstal, försvagning av kollektivavtalssystemet, en växande låglönesektor och otryggare jobb.

Direkt efter den tyska återföreningen steg den tyska centralorganisationen DGB:s medlemstal från cirka 8 miljoner till 11,8 miljoner. 2012 hade det sjunkit till 6,15 miljoner. Organisationsgraden har sedan 1980-talet nästan halverats från 30 till drygt 15 procent.
Men den goda nyheten är att minskningen nu har planat ut.
– Vi kan se ljuset i slutet av tunneln, säger Reinhard Bispinck, arbetsmarknadsanalytiker på Hans-Böckler-Stiftung.

En annan bidragande orsak till att kollektivavtalssystemet försvagats är att allt fler företag väljer att inte gå med i arbetsgivarnas organisationer. Systemet urholkas enligt Reinhard Bispinck också av den decentralisering och fragmentisering som har pågått sedan 1990-talet och de ”öppna klausuler” som blivit allt vanligare i avtalen. Det handlar alltså om paragrafer i de centrala avtalen som kan luckras upp lokalt och som allt fler fackförbund, inklusive det mäktiga IG Metall, känt sig tvingade att gå med på. De senaste 15 åren har kollektivavtalstäckningen på den tyska arbetsmarknaden sjunkit sakta men säkert från 76 till 60 procent i västra Tyskand. I gamla DDR är täckningsgraden under 50 procent.

”Facket säljer sig för billigt”

Inför årets avtalsrörelse krävde facken löneökningar på mellan 5 och 6,6 procent på ett år. De avtal som hittills träffats är tvååriga med cirka 3 procent i lönelyft i år och 2-3 procent nästa år.
Många menar att de tyska facken i många år har sålt sig för billigt. Mellan 2001 och 2009 sjönk de tyska reallönerna mest i hela EU, men efter 2010 har de ökat svagt.
– Vi har länge påpekat att löneandelen faller och vinstandelen ökar. Facken kunde alltså ha tagit ut mer. IG Metall har fått kritik för att inte ta vara på sina möjligheter. Som det är nu exporterar vi arbetslöshet, säger Reinhard Bispinck.

 Krav på lagstadgad minimilön

Samtidigt är det alltså en stor del av arbetsmarknaden som över huvud taget inte täcks av kollektivavtal. Detta har lett till en kraftigt växande låglönesektor och allt högljuddare krav på lagstadgad minimilön.
Enligt Hans Böckler Stiftung tjänar mer än var femte tysk löntagare (22,2 procent) under låglönegränsen (definierad som mindre än två tredjedelar av medianlönen). EU-snittet ligger på 17 procent. Sverige har den lägsta andelen av alla EU-länder med bara 2,5 procent. Redan 2006 började den tyska centralorganisationen DGB kräva en statlig minimilön, då på 7,50 euro i timman. Sedan dess har stödet för minimilön ökat i det tyska samhället. Inför årets val kräver DGB en minimilön på 8,50 euro. Idag ligger ungefär var tionde tysk under det kravet. Oppositionen stödjer kravet. Även Angela Merkels regerande parti CDU har uttalat sig för någon form av statlig lönereglering, dock utan att nämna en exakt nivå.

Men innebär inte en statlig minimilön att kollektivavtalssystemet undermineras ytterligare?
– Det är ju det vanliga argumentet, men med så låg täckningsgrad som våra avtal har så förekommer det redan lönedumping, säger Reinhard Bispinck.

Allt fler otrygga jobb

Den fjärde utmaningen handlar om det så kallade prekariatet, alltså den växande skara som arbetar i olika former av tillfälliga eller otrygga jobb. Mer än fjärdedel av tyskarna (27 procent) jobbar i andra anställningsformer än fast heltid – en ökning från 14 procent för tjugo år sedan.
– Det som upprör facket mest just nu är uthyrningen av arbetskraft, säger Reinhard Bispinck. I verkstadsindustrin kommer det in folk från bemanningsföretag med 20-30 procent lägre löner än de fast anställda. IG Metall menar att detta hotar deras medlemmars standard.
En annan anställningsform som föddes i det tyska arbetsmarknads-paketet Agenda 2010 för tio år sedan är så kallade mini-jobb. Det är en slags extraknäck på deltid, speciellt för kvinnor och vanligt förekommande i offentlig sektor. Det kan ge 400-450 euro i månaden, men berättigar inte till pension eller andra sociala försäkringar.

Den fackliga strategin för att möta de här problemen lanseras som ”goda arbeten i stället för otrygga”. Den går ut på att alla jobb ska ge rätt till sociala förmåner, att det ska vara lika lön för lika arbete och att det måste finnas sakliga skäl för tidsbegränsade anställningar.


Fakta

Facket i Tyskland

I Tyskland finns tre fackliga centralorganisationer och tolv fristående förbund. Den klart största centralorganisationen är DGB som har åtta medlemsförbund med sammanlagt 6,15 miljoner medlemmar. De största förbunden är IG Metall och Verdi med mer än två miljoner medlemmar var.

Den näst största centralorganisationen är DBB med 1,26 miljoner medlemmar, främst i offentlig sektor. Den tredje organisationen är CGD med 280 000 medlemmar. Den har kristen profil och betraktas inte som oberoende av de andra facken och anses stå arbetsgivarna nära.

De fristående förbunden organiserar bland annat läkare, piloter och journalister.


Bengt Rolfer

Nyhetsarkiv

Länkar

Senaste nyheter